I uttagningen till den nya säsongen av ponnyakuten finns det en tjej som inte vågar rida ut. När hon skulle rida ut första gången, berättar hon, hade hon en ”häst som kändes lite pigg, och sen ramlade jag av”. ”Och sen slog jag huvudet i en sten. Och då svimmade jag. Och när jag vaknade blödde jag i ansiktet”. Flickan, som har det mest bedårande leendet i världen och gluggar i munnen och de ögon som uttrycker allt, berättar att hon hade tappat fyra tänder i fallet och bitit hål i läppen. Hon fick åka till sjukhuset, ”och först tänkte jag att jag aldrig ville rida igen, men sen.. att inte få hålla på med hästar, det fungerar inte. Jag är rädd, det är läskigt. Men jag vill.”
När jag såg det började jag lipa.
Den där känslan, att älska hästar så otroligt mycket men samtidigt vara rädd för dem, rädd för vad de kan göra, rädd för att man ska bli skadad och rädd för att tappa kontrollen. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, kanske finns det helt enkelt ingenting som är som det där. Hästskräcken. Ett begrepp, ett välkänt fenomen även bland hästälskare, bland ridskoleungar. Att vara rädd för bakåtslickade öron och ögonvitor och hovar, men samtidigt älska djuren så mycket att hjärtat värker, att inte vilja vara utan deras närvaro, känslan av att samarbeta med dem, känslan av tillhörighet och gemenskap och ja, kärlek.
Jag tror alla som vuxit upp med hästar har det. Jag minns inte att jag lidit av en konstant hästskräck, men visst har den funnits där. Vissa ponnyer som man vägrade gå in till. Känslan i magen när man skulle hoppa med den där hästen som slängde av en förra gången. Att sitta upp igen efter att man blivit släpad i stigbygeln över hindret för att man fastnat när man blev avslängd. Adrenalinet, händerna som som skakar, den ostadiga rösten men över allt detta – viljan, viljan att få fortsätta, viljan att ha det här livet med hästar, och vetskapen att det kan vara annat än skäck. För mig var alltid hoppet att det skulle gå över större än skräcken. Jag satt alltid upp igen, var förmodligen inte lika stursk som jag lät, vågade kanske inte egentligen men körde ändå, och det fungerade.
Men det är fan heart breaking att se den där flickan med sin häst som hon inte vågar rida ut på, men som ändå är hennes allt. Att man kan ha två så starka känslor i sig och inte gå sönder, det är lite obegripligt och säger något om flickor, och om hästar.
***
Möjligen borde jag starta någon slags hästblogg så att inte läsare som inte kunde bry sig mindre om ponnies och hästar och hästliv (vilket förmodligen är majoriteten av läsarna, i förbigående sagt) blir avskräckta av såna här textdrapor i framtiden. Hm.
No comments:
Post a Comment