And I miss you.

En av mina älsklingsbloggare* är just nu på road trip i USA, och Texas.
Hon beskriver steak houses, cowboyhatsbonanzan (nej, den är inte ironisk, ej heller är den en fördom, it's for realz), de gigantiska portionerna och hettan, och jag längtar tillbaks så jag vill dö lite.
Det är enkelt med en sån avlägsen saknad som Texas. Jag träffar mycket sällan på personer, ställen, saker eller ens dofter som påminner mig om hur det var där. Saknaden lägger sig djupt ner i hjärtat, märks inte alls faktiskt, men den finns där hela tiden, bidar sin tid.
Jag sakna att alla, nästan undantagslöst, är snälla och vänliga. Jag saknar den långsamma dialekten. Jag saknar kyrkorna längs med vägarna som inte har nästan nånting arkitektoniskt gemensamt med svenska kyrkor, och deras konstiga skyltar med bibelcitat utanför som alla uppenbarligen tillverkats på exakt samma ställe. Jag saknar det enorma utbudet av snabbmat. Jag saknar super malls. Jag saknar slushies, och frozen yoghurts, och att åka pick up truck. Jag saknar chap sticks som luktar körsbär, jag saknar att varenda människa har en helt fantastiskt miljöovänlig bil. Jag saknar decent mexiansk mat, queso och mozarella sticks och blaskig öl och super bowl.
Jag saknar Austins alla hängvänliga ställen längs gatorna, 6th street och de bisarra barerna (och de roliga), midnattskonserter och college rock och UT-människor överallt som är snygga och smarta per defenition eftersom de går på universitetet.

Hur kunde jag glömma allt det? (Och också, hur kan det vara freakin' TIO år sedan jag var där? vavava?)


*Det finns ett gäng bloggare som jag rätt ofta tror att jag är kompis med, för att de skriver på ett personligt om än inte alltid privat sätt och dessutom verkar vara utomordentligt sköna människor som jag önskar att jag kände privat. Lite senare i veckan kommer kanske en lista över dem. Fast utan länkar. Man vill ju inte outa sig som fan girl bara sådär.

In bright technicolors.

Hejdå på en sväng, nu tar jag ett gäng fabulösa människor och sticker hit

 

Jag hoppas att helgen ska bjuda på höstlöv, häng, hångel, högtryck, hemmagjord müsli, hemlisar och andra bra saker på H. 

XOXO.

birth, school, dole, angst.

På listan över topp fem dåliga ångestar kommer inte beslutsångesten ens i närheten av att närma sig pallplats. Panikångest är en lågoddsare till förstaplatsen men söndagsångesten och dödsångesten är goda runners up, och utsikterna för separationsångesten och livsledsångesten ser även de goda ut. Vissa experter flaggar dessutom för att den existensiella ångesten kan komma att skrälla i framtiden.

Det kunde alltså varit betydligt värre.

***
(Men! Det luriga med beslutsångesten, det som gör det till en sån dark horse i sammanhanget, är att den gärna triggar igång sina kompisar framtidsångest och vuxenhetsångest, och i samverkan visar de upp en imponerande ångestfront som kan golva även den mest klämkäcka av kvinnor.)

(Jag har aldrig varit den mest klämkäcka av kvinnor.)

Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen etc.

All night (she was a young american)

Just nu läser jag:

  

Bästa mening hittills: "Nothing is an easy thing to feel but a difficult thing to express."

Hur mycket älskar jag min nya bok? Såhär mycket:

"It's sad to leave a friend, especially at four-fifteen in the afternoon, especially when her mother is dying but yours is not - but, then again, everything is sad at four-fifteen in the afternoon".

Ur anthropology of an american girl.

Culture, vulture.

Tidigare ikväll, utanför Dramaten:
Äldre herre: Ja, nu får man gå hem och supa.
Jag: eheh, ja, heheh...eh?
Äldre herre: Du din gamla horfitta.
Jag: ??
Äldre herre: Ja, det var inte jag som sa det. Det var Norén. Hej!

Jag har alltså sett min första Norénjäs, komplett med fula ord, alkoholism, våld, vrålande skådespelare, spottande skådespelare, duvor, kedjerökande skådsepelare och bitvis en intensitet jag inte sett på scen på länge, och defenitivt inte på Dramaten. Någon annan gång ska jag skriva något om självömkande och våldsamma män och kanske även något som jazz och syskonkärlek, men inte just nu.

För övrigt såg jag Gösta Ekman i pausen vilket gjorde mig lycklig. Om jag fick välja en farbror att ha som husdjur/bekant/vagt förvirrad släkting skulle jag välja Gösta Ekman.

Hej!

Att slippa internalisera misogyniteten, eller: pan am - en kärleksförklaring.

Sak jag älskar med Pan Am:
Att den handlar om brudar. Att det är ett gäng brudar som jobbar ihop, i en naturlig och oforcerad kvinnlig gemenskap som i och med att den definieras utifrån sitt i grunden separatistiska yrke (flygvärdinna, sexualiserad kvinnlighet i uniform men också kompetens, kraft och någon slags övermänsklighet), därför innebär (än så länge)  ett naturligt systerskap och sen solidaritet som annars är rätt sällsynt på tv och film.
Det är så befriande, som att kliva ur ett par skor och inse att de gör ont för att de är för små, inte för att det är fel på mina fötter.
Jag är så överjävligt trött på att det även i dramer där kvinnorollerna duggar tätt så skapar man alltid djup mellan kataktärerna genom att låta dem tävla om något (makt eller män, nästan alltid.)
I Pan Am står två systrar i centrum, och deras relation med DERAS MAMMA, som visserligen är rätt manipulativ men inte på det där Djävulen bär prada-sättet, utan sympatiskt med FLERA ANDRA KARAKTÄRSDRAG TO BOOT. Händer inte  varje dag det.
(Det är som att någon har sett varenda Wes Andersen-film som gjorts och tänkt att, men hörni - skulle inte den här relationen och det här dramat vara intressant även om det inte uteslutande handlade om människor med snopp?)
Kring dessa två systrar finns andra karaktärer som också är kvinnor och som än så länge inte har vare sig a)tävlat om samma man b) tävlat om samma jobb c) har gjort en make over på varandra d) har lurat varandra en enda gång. DISCLAIMER, jag har alltså fortfarande sett bara två avsnitt så vad som helst kan hända, men jag tänker ändå passa på att ta ut segern i förskott för det är fan inte ofta man får se en tv-serie som klara Bechdel-testet med såna här flying colors. Nämnde jag förresten att det även finns en spionhistoria inblandat, som än så länge inte har involverat vare sig förförelsekonster och/eller att kvinnan flyr i armarna på en man? DET ÄR JU SÅ MAN GRÅTER AV LYCKA, nästan.

Kort sagt. Den underliggande och övergripande känslan av  (kvinnlig) solidraridet, den helt enkelt skriande bristen på misogynitet*,  som gör mig nästan gråtfärdig för att jag fattar att det är så sällsynt.

Och ja, jag hajar väl också att det förmodligen inte kommer att vara så här fantstiskt bra hur länge som helst, men en bra början är ändå en bra början.


*fan alltså att man s ska behöva internalisera så mycket misogynitet bara för att få sig lite populärkultur till livs annars alltså. Det är ändå lite omänskligt.

Slightly, lightly

Just nu läser jag:

Bästa mening hittils:
"'She oughtn't really to go at all', said Mr Beebe, as the watched her from the window, 'and she knows it. I put it down to too much Beethoven.'"

Annars: Överväger jag att börja med dagens outfit-bilder (gårdagens: Blå jobbarbyxor från Friestads, randig tröja från Maria Westerlind, grå munkjacka från Sebago featuring blå målarfärgsfläckar) och att twittra.