in the sky, with diamonds.

Också: jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag älskar den här sidan

Genialisk!

Åh internet. Vad bra du är. Ibland.

Russia, with love.

Webbredaktörn:
Hm, artikel om Ryssland. Få se, lökformade torn, kreml, kosacker... det blir bra. det bildsätter vi med.

Di, ffs. Skärp till dig.

(Terry From The Block - nu nytt ansikte för fenomenet "bita den hand som föder en"!)

I no longer drink enough

Jobbig grej: I kväll var jag en sån där människa som i tur och ordning tackade nej till drinkar på hotellbar och sedan spelkväll hos raringar - för att jag skulle träna. Vilket jag sedan gjorde. Tränade alltså. Sen åkte jag hem och lagade tomatsoppa som jag åt med ostmackor.

(Här vill jag omedelbart komma med bortförklaringar som att jag ska till Alperna om två veckor och lever i skräck för att mina makaronidegar till lårmuskler inte ska palla trycket utan överge mig mitt i en offpistbacke, 20 minuter efter alla andra och med mjölksyra till hakan. Och kissnödig. Men det är ju som vanligt när det gäller jobbiga grejer. Det finns alltid förklaringar, men de förändrar sällan faktum.)

Nu ska jag fan brygga mig en häääääääärlig kopp varmt teeeeee och bara myyyyysa.
When in a hole, keep digging.

Show me pink

I dag är det alla hjärtans dag*. En dag för sexiga underkläder och gelehjärtan.
Besvärande tanke: Det är ändå rätt stor sannolikhet att personerna bredvid mig på bussen, på jobbet, i stallet (kanske inte i stallet...) har särskilda sexiga underkläder i dag.
Jag tycker inte om det, men nu kan jag inte sluta tänka på det.


*Är det förresten bara jag, eller har det blivit någon slags nyvurm för alla hjärtans dags-firande i år? Jag tycker att jag ser det överallt. Alltså, jag är van vid att Guldfynd gör en grej av det, det är mindre konstigt, det är väl hela deras affärsidé ungefär, köp crappy guldhjärtan till varandra och låt det betyda kärlek. Men är det inte överallt i år? Först var det lite kul, nån i Påstan hade skrivit roligt om att det inte alls var larvigt att vara romantiker**. Men sen eskalerade det när DN föjande fyra dagar hade alla hjärtans dag-artiklar, samtliga kvällstidningar, Metro och eh, Cosmopolitan (som jag köpte för att jag var sjuk och den fick mig att må ännu sämre, kanske inte förvånande men ändå, vafan Cosmo, ge mig lättviktig eskapism och konstiga skönhetstips då.) och ja, nu är det helt enkelt överallt.
Vad hände?

** Bekännelse: jag är ingen romantikhatare egentligen. Det är bara alla hjärtans som får mig att verka som det. I själva verket, vilket inte alls går ihop med min coola image som ni alla naturligtvis är bländade av, har jag lärt mig älska middagmedtändaljusochvin-grejen. Och förmodligen blommor och champagne också. Det är lite pinigt, men inget att göra åt. Nu är det som det är.



Obligatorisk bild på något rosa.

Hej, det är jag som är Luther

Jo, det var det här med att inte tycka synd om andra.
När jag är sjuk tycker jag visserligen rätt synd om mig själv. Det ingår ju. Men jag har rätt svårt när andra tycker synd om mig - och jag har framför allt svårt att tycka synd om andra när de redan tycker synd om sig själva.
Det är inte alls en speciellt trevlig egenskap. Men jag kan helt enkelt inte riktigt acceptera att folk inte kan "ta sig samman och skärpa till sig", om det skulle behövas. Ta en alvedon ffs, du är inte lungsjuk, bara förkyld. Tänker jag. Jag tror det här är samma del av min personlighet som också tycker att hippies är folk som borde klippa sig och skaffa ett jobb, som jag tidigare skrivit om. Sympati med de svaga? Not so much. Klipp till dig. Du kan snyta dig sen. Man kan om man bara vill, du får väl må lite sämre efteråt.

A man, a manor, a mansion.

Det har snöat bisarrt mycket, helt omoraliskt mycket, de senaste dagarna, och jag har öroninflammation.
Jag hanterar detta genom eskapism.
Just nu: Engelskt sekelskifte. Downton Abbey, Gosford Park, Brideshead Revisited (symptomatiskt: alla engelska dramer om rika familjer heter samma sak som deras gods).
Det fungerar helt okej, även om jag fått märkliga feberdrömmar om fideikommisser.

Nu behöver jag en butler, en schäslong och en titel.



Lord Henry slängde sig på divanen.

Det var dessutom Lord H. som sa "I can sympathize with everything except suffering". Vilket jag på senare tid har kommit att inse tråkigt nog är helt applicerbart på mig.
Men det blev så långt när jag skulle utveckla det, så vi tar det i morgon i stället.

din-oh

En helt annan grej:
Jag åker till New York i slutet av april.
SATC, Paul Auster, Gossip Girl, Jay Z, alla gör de sitt för att bidra till den nu förmodligen helt orealistiska bild jag har av hur awesome det kommer att vara i det stora äpplet.
Men egentlige när jag nog mest peppad på att gå till Museum of Natural History.
Dinosaurier! Jättekonstiga jättestora däggdjur! Gigantiska fossil upphängda i taket!

Men om ni har andra tips på vad jag borde göra på min första New York-resa kan ni väl säga till. (OBS, det behöver alltså kunna konkurrera med dinosaurer. d.i.n.o.s.a.u.r.i.e.r. Jag är uppriktigt intresserad, för att formulera mig som Chrissie.)

Måste va sjuk.

Hej internet,
i födelsedagspresent i år fick jag en resväska, en mops (i porslin) och en förkylning med matchande öroninflammation.
Jag trodde inte att öroninflammation drabbade andra än mycket små barn, så om jag hade varit benägen att drabbas av åldersnoja hade det här förmodligen varit en välkommen åkomma.
Jag har inte åldersnoja.
Det hela är mycket orättvist.

På grund av ovan nämnda orättvisa har jag i dag sjukat mig från mitt jobb för första gången sen jag tog journalistexamen*.
Detta föregicks av extremt dåligt samvete. Och det slog mig nu att jag inte ens vet ifall "att sjuka sig" verkligen betyder "att sjukanmäla sig", eller om det betyder att man låtsas att man är sjuk?
För jag har alltid bara tidigare använt det i den senare bemärkelsen.
Visserligen var det ett par år sedan (fem kanske?)** sen jag låtsas-var-sjuk sist, men en gång i tiden (gymnasiet) var det ett allmänt vedertaget och ofta använt begrepp. Som synonym till skolka, tror jag egentligen främst. För jobba ville man ju göra - då blev man rik.
Men ibland också från sitt tråkiga extrajobb på Statoil Tippen, eller Ica Maxi, eller Södertälje Gästhamnskrog, eller var man nu jobbade.
Och sjukade man sig på en fredag eller lördag kunde man vara säker på att de flesta himlade lite med ögonen, eftersom de utgick ifrån att man vara hellre ville gå på Mettan än fylla på spolarvätska åt pälsdamer.
Vilket alltså i de allra flesta fall var sant.

I dag är det fredag, och jag går på mitt skift. Förutom att jag då inte alls gör det, eftersom jag har feber och är ett snormonster och har ont i mina öron och istället ligger och gnäller i min ganska äckliga och snorpapperströsslade säng och överväger att titta på Downton Abbey.
Jag kommer förmodligen inte att kunna jobba i morgon heller.
Och jag känner ett överväldigande behov av att åka till redaktionen och visa upp mig i all min snoriga rödfnastiga febersvetthet*** för att försäkra dem om att jag verkligen är sjuk, och få dem att sluta himla med ögonen åt att det är just en fredag och en lördag, och dessutom finns inte Mettan längre så det så.

Men eventuellt har andra människor vuxit upp mycket tidigare än jag, och utgår inte alls från att jag försöker jobbsmita. När jag tänker på saken tror jag inte att jag skulle tro det om någon annan heller. Vi är ju liksom 28 nu.

Och ändå. Sjuka sig på en fredag. Areyouforreal, osv.

Dessutom kallar näsdukarna en för mjukis när man är sjuk. Sparka på den som ligger, whydontcha.



* ZOMG, freakin' TRE ÅR SEDAN.
**alltså, NÄR utvecklade jag den här arbetsmoralen jag tydligen har?
***dagens outfit: bruna mjukisar, urblekt Gunsn'roses-tröja, hoodie, halsduk och raggsockor. Jävligt fresh.