Saturday, January 22, 2011

me sharon you hope.

Det är fredag, och jag är lite ...emlig, skulle jag nog säga är rätt adjektiv. Jag vet inte om någon annan än jag och Sofia och mina föräldrar egentligen tycker att det är ett ordentligt ord. När jag googlar får jag veta att det stavas ämlig, och är ångermanländskt, men det är naturligtvis helt fel. Emlig heter det.
Jag har jobbat som ett svin i dag och sedan varit i stallet till alldeles för sent och inte ätit något och sedan blivit lite sjuk, men inte mycket, och ganska trött, men inte utbränd, och lite själv, men inte ensam.
Jag druckit te och kollat på Hellcats (mycket bra tv-serie om cheerleading på college, mer om detta snarast tror jag bestämt) och Castle (ganska bra tv-serie där detektiverna är lite för snygga och kontoren lite för glamourösa för att man ska ta det på allvar, men den fyller sin trivsamhetsfunktion och jag har ju uppenbarligen snart tittat på två säsonger, så rätt bra är den
nog ändå), och sen, pleasantly mind-numbed, snubblade jag över den här korta, hjärtskärande enkla texten.
Och jag vet inte vad jag ska göra med den här kunskapen, utom att kanske sprida den.
Så i morgon, när du hanterat din bakfylla och rekapitulerat gårdagen och klagat över de dyra drinkarna på Debaser.
Läs den, och bli kanske lite emligare men det är värt det för för det första kommer du aldrig att rösta centerpartistiskt igen i hela ditt liv, och för det andra är är de här en av de där grejerna som man vet finns, men inte riktigt kan ta på. Och jag tänker, jag vet att det är fredag kväll och jag är lite för nykter och allvarsam, men jag tänker ändå att det är vår förbannade plikt att veta.. Veta lite mer om det än vad vi redan gör. Även om vi sen sitter i din säng och inte vet vad vi ska göra med kunskapen.
Utom att sprida den.

Wednesday, January 12, 2011

Too bored to die

Alltså. Det är med hushållsarbete, hörni. Det är ju så sjukt otillfredsställande. Jag hatar att det inte fortsätter att vara gjort när man har gjort det, om ni är med. Tillvaron är alldeles för ostatisk för att det ska fungera på ett bra sätt.
Med risk för att låta som en mamma som klagar på livspusslet och/eller sin familj som aldrig gööööööör något hemma, så tycker jag fan inte att jag gör annat än går iväg med pappersförpackningar eller glas eller tidningar. Eller tvättar. Eller plockar undan. Eller något annat som tillkommer min nästa.
Och då är ändå inte min lägenhet ett under av ordning och sanitärt välmående, precis.

I dag har jag varit ledig. Jag har: Tvättat. Pantat burkar. Tvättat snyggtrosor för hand. Gått iväg med papp, glas, metall och plast. Plockat ner gammal tvätt. Svurit över att tvättlinan smält lite när den knutits kring värmeelementsledningen. Flyttat på tvättlinan. Köpt tyg till en köksduk. Köpt toapapper. Haft ett på det hela taget utomordentligt tråkigt liv.

Och det här förväntas man bara göra. Finna sig i. Utan att få något som helst pris för typ, tapperhet i vardagen.

Fy fan, säger jag bara.


Rent, men sjuuuuuukt tråkigt.

Tuesday, January 11, 2011

Reality bites.

Jajaja, jag vet att det är jättetråkigt att lyssna på folk som berättar om sina drömmar ("och så var vi på mitt landställe som mina föräldrar hade när jag var liten, fast det var inte riktigt som det ändå, allt var större och istället för sovrummet var där en jacuzzi, och där satt min hamster...". Grundläggande regel för tvångsmässiga drömrekapitulerare: det som verkar ascoolt i din dröm är förmodligen inte alls det återberättat, särskilt för någon som aldrig varit på ditt landställe eller träffat din hamster. Ok.)

Men det här är min blogg och jag gör som jag vill.

De senaste nätterna har jag drömt:
Att min häst var sjuk och bara fick äta muffins.
Att Expressen inte alls skulle övergå till InDesign inom ett par veckor utan först till typ, jul. (Mardröm)
Att Andreas Carlsson excellerade i särskrivningar och obehagliga modefoton på en blogg på Aftonbladet. Nej, justeja.

Thursday, January 6, 2011

Survival list

Hej barn.
Så här på trettondagen, en helg nästan lika obegriplig som påsken, bjuder T.F.T.B dig på en survival guide och analysinstrument för den rådande bakfyllan.


Stadie ett: postfyllan
Man vaknar lite för tidigt, känslan kan därmed inte meds säkerhet egentligen sägas vara bakfylla eftersom den ständigt tangerar själva fyllan. Men inte på det peppiga, dansanta eller sofistikerade sättet, utan på det där 14-års shota häxblandning i parken-sättet. På det sättet. Man mår spektakulärt illa, och medan det visserligen finns alvedon för huvudvärk och kaffe för seghet finns det tyvärr ännu i nådens år 2011 INGENTING som hjälper mot den här sortens brakillamående.
Det är bara att lägga sig ner och somna om, och hoppas på att när du vaknar har du tagit dig till stadie två.

Amputera huvudet-känslan
Det är inte alltid man upplever stadie två, ibland sover man igenom det och landar direkt i stadie tre. I såna fall är man lycklig. I vissa obehagliga fall går stadie ett direkt in i stadie två, och de två överlappar varandra under några, skälvande minutrar. Dessa är de längsta minutrarna i ditt liv, ungefär.
Stadie två är annars det där klassiska, om jag bara amputerar huvudet så kommer det göra mindre ont-huvudvärken, katten stampar, svarta fläckar på näthinnan, ni vet. Men! Här finns det ju alvedon. Alvedon är räddaren. Alvedon kommer att förbättra ditt liv med trehundra procent. Alvedon är lösningen på alla dina problem. Alvedon gör nämligen att du ännu en gång kan lägga dig ner och sova och invänta stadie tre:


Bakissegeheten - Du är vaken, men förstår inte riktigt varför. Du läser tidningen, men trycksvärtan verkar kleta av sig lite för mycket och det är äckligt. Du stirrar in i en vägg i tio minuter utan att få tråkigt. Andra människor som inte är i samma stadie av bakfylla är obegripligt pigga och pratar omänskligt fort. Det här stadiet är egentligen inte alls plågsamt, och kan hålla på ganska länge. I stadiet förekommer även bakfyllans mest förlösande moment: Bakisbajset. Bakisbajset är awesome. Bakisbajset är tecknet på att det finns en väg ut ur det här. Det är som att du skiter ut hela din promillehalt på en och samma gång. Efteråt känner du dig renad, och lite hungrig.

Och därmed sträder du in i det fjärde stadiet.
Rastlösheten.
Tiden då du kunde stirra in i en vägg i tio minuter är förbi. I stället har den ersatts av den mest värdelösa av känslokombinationer: Raslös och orkeslös. Det kliar överallt, som ett tunnt tunnt glasfiberpuder över hela din kropp, sängen är äcklig, lägenheten är instängd, men ute är det vidrigt och kallt/stekhett/annan jobbig temperatur eller klimatform, och plötsligt har all eskapism blivit verkningslös. Tv-serier är tråkiga, och kräver att du ligger still i din äckliga bakfyllesäng. Böcker är ogenomträngeliga. Du är hungrig, men inte på något du har hemma. du vill träffa någon, men kan inte komma på vem. Allt är jobbigt. ALLT, är jobbigt.
Och dessutom känner du de begynnande ryckningarna av bakisångest. De där skämten du drog igår, skruvade inte folk lite på sig när du skrattade åt dem själv? Och var det verkligen en bra idé att tvinga alla att kalla dig Lady Catherine De Bourgh genomgående, såhär i efterahand, och bli rasande om de någon gång glömde det? Din sms-utkorg vågar du absolut inte titta på. That is toxic waste, that is.

Och som vi alla vet finns det bara ett sätt att hantera bakisångest på.
Medels brunch.
Vilket händelsevis är bakfyllas femte och sista stadium.
Bakisbrunchen Den intas med fördel tillsammans med alla de som du tvingade att kalla dig Lady Catherine De Bourgh, eftersom ingenting rår på ångesten förutom att hänga med de som inducerar den. Annars rekommenderar vi på T.F.T.B att du intar stora mängder ost och större mängder kaffe. och rätt vad det är är klockan fem och dagen är nästan slut.

Den slutgiltiga lösningen