Så här på trettondagen, en helg nästan lika obegriplig som påsken, bjuder T.F.T.B dig på en survival guide och analysinstrument för den rådande bakfyllan.
Stadie ett: postfyllan
Man vaknar lite för tidigt, känslan kan därmed inte meds säkerhet egentligen sägas vara bakfylla eftersom den ständigt tangerar själva fyllan. Men inte på det peppiga, dansanta eller sofistikerade sättet, utan på det där 14-års shota häxblandning i parken-sättet. På det sättet. Man mår spektakulärt illa, och medan det visserligen finns alvedon för huvudvärk och kaffe för seghet finns det tyvärr ännu i nådens år 2011 INGENTING som hjälper mot den här sortens brakillamående.
Det är bara att lägga sig ner och somna om, och hoppas på att när du vaknar har du tagit dig till stadie två.
Amputera huvudet-känslan
Det är inte alltid man upplever stadie två, ibland sover man igenom det och landar direkt i stadie tre. I såna fall är man lycklig. I vissa obehagliga fall går stadie ett direkt in i stadie två, och de två överlappar varandra under några, skälvande minutrar. Dessa är de längsta minutrarna i ditt liv, ungefär.
Stadie två är annars det där klassiska, om jag bara amputerar huvudet så kommer det göra mindre ont-huvudvärken, katten stampar, svarta fläckar på näthinnan, ni vet. Men! Här finns det ju alvedon. Alvedon är räddaren. Alvedon kommer att förbättra ditt liv med trehundra procent. Alvedon är lösningen på alla dina problem. Alvedon gör nämligen att du ännu en gång kan lägga dig ner och sova och invänta stadie tre:
Bakissegeheten - Du är vaken, men förstår inte riktigt varför. Du läser tidningen, men trycksvärtan verkar kleta av sig lite för mycket och det är äckligt. Du stirrar in i en vägg i tio minuter utan att få tråkigt. Andra människor som inte är i samma stadie av bakfylla är obegripligt pigga och pratar omänskligt fort. Det här stadiet är egentligen inte alls plågsamt, och kan hålla på ganska länge. I stadiet förekommer även bakfyllans mest förlösande moment: Bakisbajset. Bakisbajset är awesome. Bakisbajset är tecknet på att det finns en väg ut ur det här. Det är som att du skiter ut hela din promillehalt på en och samma gång. Efteråt känner du dig renad, och lite hungrig.
Och därmed sträder du in i det fjärde stadiet.
Rastlösheten.
Tiden då du kunde stirra in i en vägg i tio minuter är förbi. I stället har den ersatts av den mest värdelösa av känslokombinationer: Raslös och orkeslös. Det kliar överallt, som ett tunnt tunnt glasfiberpuder över hela din kropp, sängen är äcklig, lägenheten är instängd, men ute är det vidrigt och kallt/stekhett/annan jobbig temperatur eller klimatform, och plötsligt har all eskapism blivit verkningslös. Tv-serier är tråkiga, och kräver att du ligger still i din äckliga bakfyllesäng. Böcker är ogenomträngeliga. Du är hungrig, men inte på något du har hemma. du vill träffa någon, men kan inte komma på vem. Allt är jobbigt. ALLT, är jobbigt.
Och dessutom känner du de begynnande ryckningarna av bakisångest. De där skämten du drog igår, skruvade inte folk lite på sig när du skrattade åt dem själv? Och var det verkligen en bra idé att tvinga alla att kalla dig Lady Catherine De Bourgh genomgående, såhär i efterahand, och bli rasande om de någon gång glömde det? Din sms-utkorg vågar du absolut inte titta på. That is toxic waste, that is.
Och som vi alla vet finns det bara ett sätt att hantera bakisångest på.
Medels brunch.
Vilket händelsevis är bakfyllas femte och sista stadium.
Bakisbrunchen Den intas med fördel tillsammans med alla de som du tvingade att kalla dig Lady Catherine De Bourgh, eftersom ingenting rår på ångesten förutom att hänga med de som inducerar den. Annars rekommenderar vi på T.F.T.B att du intar stora mängder ost och större mängder kaffe. och rätt vad det är är klockan fem och dagen är nästan slut.
Den slutgiltiga lösningen
No comments:
Post a Comment